Dagen har spenderats med att spela gitarr, sen på kvällen har jag vart med Linn. Vi var ut och fotade lite i eftermiddags också.

Efter en hel del sånna här kort...
   

..fick vi till slut till ett fåtal sånna här...

   

Dagens citat:
 - Men vi är värre!

Håkan saves the day.

Att jag faktiskt hatade honom för ett halvår sedan är svårt att förstå. Nu gör han till och med fysiken uthärdlig. Man blir liksom glad av honom, eller ledsen beroende på låt. Men den här gör mig i alla fall glad. Bubblig liksom, det spritter till litegrann inom mig när jag hör den. Känner att världen kanske inte är så jävlig som alla försöker intala oss.

Äh, det är sånt här man inte ska erkänna.

Fysik. Matte. Sommarkänslor. Vår. Längtan. Tvivel. Irritation.

Ungefär så. Ska strax till mormor, blir ett litet avbrott i alla fall.
För övrigt känner jag mig lite som Burris, blir kär i precis allt. Hehe. Men i alla fall, hinner inte skriva mer, måste plugga lite till innan vi åker.
Nu haglar det dessutom.

Sjukt bra dag, allvarligt.

Gick till skolan, kunde dock inte vara seriös pga att jag har haft så jävla tråkigt alla andra dagar den här veckan, men det gör inget. Träffade människor, en trevlig art, i alla fall vissa exemplar. Inget av de trevliga exemplaren hade dock berättat att vi hade svenskaprov, ett minus i kanten kan man säga!
 Efter skolan bar det iväg till Gabriellas hus (som jag glömde rakställa i alla skrattkramper) där vi var allmänt störda. Fikade för att Klara har fyllt år (och för att vi ville), spelade spel som jag ägde på när Burris inte gjorde det och bara var konstiga.

Och nu ni... Nu ska ni allt få höra, fick världens förolämpning av Burris idag. Vi satt och spelade spel, och då slänger hon ur sig den här kommentaren;
 - Ditt hår ser precis ut som glassen vi åt nyss!

Okej, var väl rätt kul och så. Då satte jag på mig luvan, vilket i sin tur ledde till att jag sen gnällde över att mitt hår var elektriskt. Då säger hon (skitnöjt), och det här lär bli dagens citat;
 - Electric Banana Split!

Dagen tog en annan vändning när Linn ringde idag, slutade med att jag följde med henne till hennes faster. Det var väldigt roligt, väldigt trevliga människor var det i alla fall! De hade en jättesöt liten kille som vi lekte med, så otroligt gullig var han! Sen drack vi te och så, kan ju säga att jag förstår hur Linn kan vara så knäpp när man ser hennes släkt.. Kul var det i alla fall som sagt, glad att jag fick följa med!
Sen gick vi hem därifrån, så jag har fått min promenad för dagen också, helt perfekt!

Nu måste jag plugga fysik igen. Men det är inte roligt, så då kan man lika gärna kolla på Bones, sen ikväll blir det kanske till att färga håret och så.
Är inte så pepp på att gå till skolan imorn. Det är inte roligt att tänka på alls. Men ja, vafan, inget man kan göra något åt.

Dagens citat:
 - Är han helt svensk, eller?

Jag har kommit på precis hur min "drömkille" ska vara.
Det är egentligen ganska enkelt, som matte typ. Inte för att matte är enkelt, men det är samma princip och logik.

Först och främst vill man ju gärna att grabben ska vara ganska tillgiven och engagerad. Det är liksom ingrediens ett. Då tar man helt enkelt den sötaste, underbaraste roboten som hittills animerats; Wall-E!
 Han är hängiven, charmig, lagom dum och nyfiken. Han ser efter en även om man råkar vara avstängd, och skulle dessutom kunna åka ut i rymden och tillbaka för din skull. Och det är inte bara något han säger, han har bevisat det också.

Sen har vi ju utsidan. Lite smått muskulös, snygg käke och så vidare. Där får man ju helt enkelt tänka sig för lite, för man bör ju enbart välja en. Även om det finns hundratals. Man kan ju ta någon som är vrålsnygg, typ Joel Kinnaman, Robert Pattinson eller Johnny Depp, men man får ju tänka sig för. Man vill ju inte leva med mindervärdeskomplex.
 Mitt val är, trots mindervärdeskomplex-faktorn, Timo Räisänen. Men det var kanske väntat.

Sen har jag en faktor till; han måste ju bete sig som folk. Snäll, omtänksam, vänlig. De här mänskliga faktorerna som inte Wall-E har. Och då skulle jag nog välja att han var som Fred Weasley (ur Harry Potter, om ni missat det). Antingen det eller Malfoy, men jag får alltid skäll av någon när jag nämner honom... Sen är han ju smått ond.

 + +  = MUMS :D


(ta helst inte det här inlägget seriöst. jag är bara sjuk i huvudet för tillfället)

Jag har kommit på en plan. Den är otroligt intelligent om jag får säga det själv.

Varje måndag efter lov så somnar jag på biologin av den anledningen att jag inte har sovit något (max 2 timmar liksom). Det fungerar inte så jättebra, men med min plan så kommer det inte att hända den här gången. Eftersom att jag dygnar idag, så att jag är slutkörd imorgon istället! :D

Jag ska göra allt jag måste inatt, plugga, rensa garderoben, städa, träna och göra massa annat skit.
Så att ni är beredda på att det kanske kommer otroligt konstiga blogginlägg sen. Om jag ens orkar det.

Men ja, nu blir det Twilight med Annika, och sen ut och jogga.
Todeloo!

Det borde inte vara såhär. Allt borde gå bra, allt skulle lösa sig. Men istället sket det sig. Igen.
Det borde kännas lättare den här gången kan man ju tycka. Men det är fan tveksamt.

Jag kan hantera det. Att ligga vaken om nätterna och tänka och ibland gråta en skvätt, jag vet hur man gör. Jag är dessutom kung på att täcka mörka ringar under ögonen med concealer.
Jag vet hur man duckar frågor, hur man klarar vardagen utan att folk behöver veta något. Jag har gjort det förut, ingen konst. Folk som är extra näsvisa kanske får veta, nångång. När jag orkar prata om det. Men jag vill inte. Just nu vill jag bli lämnad ifred, samtidigt som jag desperat behöver sällskap. Jag vill umgås, ha roligt, samtidigt som jag vill vara ensam hemma, ligga i fosterställning och tänka. Jag vill flyga, men jag vill inte hoppa.

Jag känner mig dessutom skyldig. Mot alla som inte får veta än, mot alla som säkert känner sig utelämnade. Men jag känner mig hellre skyldig och får dåligt samvete än att få de där blickarna. De där blickarna som säger "stackars" eller liknande, meningslösa ord. Jag behöver inte höra att folk tycker "synd" om mig, jag behöver inte höra massa tomma ord när jag vet vad ni tänker egentligen. Att folk sedan säger "åh, vad jobbigt" gör inte saken bättre. Även om man kanske inte kan säga så mycket annat så är det inget man mår bättre av.

Det finns bara en sak som är värre att höra än att allt är jobbigt, och det är "jag vet hur det känns". För det gör ni inte, ok?! Ingen av er har gått igenom det här två gånger, det finns inte en chans att ni fattar hur det är. Och det har aldrig skett på det här sättet för er. Men det har det nu, två gånger. Ni kan omöjligt förstå hur övergiven man känner sig, det växande hålet av tomhet som bara gror inuti bröstkorgen på en. Det finns inte en chans.

Jag vill inte behöva prata om det, jag vill inte behöva prata om något. Jag vill att allt ska gå lätt, att allt ska vara som det ska. Jag vill inte att det ska vara såhär.

Jag och Linn har kommit på en rolig sak. Kan dock inte söga vad det är, det får ni se istället. Jag ölskar våran humor ibland. Alltid.

Var och klippte mig som sagt, bild kanske kommer. Vet inte riktigt vad jag tycker om det än eftersom att jag inte har hunnit plattat håret än. Men a, just nu ser jag ut som en åttaåring, gillas inte. Vad som däremot gillas är thaimat, är mätt som ett as! Fast det är mycket kvar, höhö!

Tänkte att jag skulle skriva längre, men det är toksmå tangenter på den här mojängen...

Dagens citat:
 - FEMTITVÅ?!

Att ha en bästa vän är som att ha en extra del av sig själv.
 Man delar allt, glädje, frustration, sorg, ångest. Man kan aldrig vara glad till 100% när den andra inte är det. Att se den andra personen ledsen gör ont. Så fruktansvärt ont. Som när livet är så orättvist att man inte ens vet på vilket ben man ska stå, så behöver man någon. Någon som en bästa vän.

 En bästa vän hjälper en upp, får en att kämpa. Gör så att man orkar lite till, så att man klarar av allt. Man orkar ta sig igenom det där lite jobbiga, man klarar av att göra saker man aldrig trodde var möjliga. 
 Samtidigt kan man alltid prata med en bästa vän. Ibland behöver man bara säga några meningar, ibland måste man hälla ur sig allt man vet. Ibland behöver man råd, men ibland behöver man bara mötas av den där förstående tystnaden som bara uppstår när den andra gör just det. Förstår.

 Allt det här har jag lärt mig av samma person. Jag kommer aldrig någonsin kunna få en bättre vän än jag redan har. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag kommer alltid att stå vid hennes sida. Jag klarar mig inte utan henne. Utan henne skulle det bli svårare att andas, svårare att orka.

 Min bästa vän, den underbaraste tjejen i världen, Linn Fernqvist. Det här är till dig. Det är inte tillräckligt. Det är inte ens en bra början. Men det är ärligt. Precis som våran vänskap. Inget är lögn, inget är på låtsas, det är bara du och jag. Du och jag, våra idéer och problem. Det räcker. Tillsammans kan vi ta oss igenom allt, och det kommer vi att göra också. För jag lämnar dig aldrig!
 Livet kommer alltid på nya sätt att jävlas med oss. Vi får alltid all skit som någon annan förtjänar bättre, vi får ta smällarna. Men hittills har inget lyckats dra ner oss, vi är kvar. Och vi har fortfarande varandra.
 Våra låtar, våra planer, våra minnen Allt det där är saker som jag aldrig någonsin skulle vilja förlora. Jag hoppas och tror att vi alltid kommer att hålla ihop. Inget kommer att splittra oss.

Jag älskar dig Linn, min bästa! <3