Tankar om dödlighet.

Idag gick morfars bror bort. Han var min mormors granne också, och fruktansvärt lik morfar. Morfar hade tretton syskon, och nu är det bara en kvar. Detta, och en diskussion jag och Linda hade idag har fått mig att tänka väldigt mycket på döden idag, och främst dödlighet.
 
Jag kommer att dö en dag. Kanske ung, kanske gammal, kanske plötsligt, kanske väntat. Det enda säkra är att det kommer att hända. Jag vill såklart inte. Inte än, jag vill gärna hinna leva lite först. Få göra alla dumma och smarta saker man bara måste göra innan man försvinner härifrån. Lämna ett avtryck på världen, liksom. Jag vill hinna säga allt det jag aldrig sagt, förstå saker jag vill förstå, och känna att jag levt livet till fullo. Det har jag inte än, och därför är jag livrädd. Tänk om jag dör i en olycka eller liknande. Jag vill då inte sitta i exempelvis en bil, och veta att detta är de sista sekunderna i mitt liv, och då komma på allt jag inte gjort, allt jag inte sagt, och alla jag kommer att sakna. För det är massor. Efter en dröm jag hade när jag var mindre så har jag alltid brev på datorn, där allt jag vill säga finns nedskrivet. Dessa uppdaterar jag då och då. Särskilt dagar som idag. Men jag måste vara ensam när jag gör det, så att jag kan tänka, gråta och skriva, utan att skämmas.
 
I övrigt har jag haft en mysig dag med Linda, Ida och Milla. Har ju inte träffat Linda på år och dar, så det var jättetrevligt!
 

...

"Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
Som om hon skulle försvinna då"


Peace & Love 2012 - bilder




















Nackdelar.

Mycket bättre dag idag i alla fall.
Blev mycket bättre av att få mysa lite med hjärtat och ta det lugnt ett tag.

Och nu till något helt annat;
Det negativa med viktnedgång.

JAG KAN INTE HA NÅGRA KLÄDER ÖVERHUVUDTAGET!!!

Allvarligt. Alla mina jeans och shorts är för stora och sitter fult. Alla mina BH:ar är för stora, alla mina trosor också, och då blir det veck och annat fult. Och alla tröjor sitter alldeles för puffigt. Jag blir galen snart! Okej om man hade haft råd att inhandla en ny garderob. Men det har jag liksom inte.

Får lite panik över att tänka på vad jag ens ska ha på mig för något. Känns inte underbart direkt.
Tar ju bort lite av den positiva känslan också. För jag vill inte gå upp igen.


Skorna kan jag ju ha i alla fall...


Satan.

Idag är en sån dag där man bara ligger i fosterställning på golvet och väntar på att någon ska lyfta upp en.
Utan att riktigt veta varför.
Menmen. Jag har ju Kent.


Yes!

Inte för att skryta men...



De blå jeansen köpte jag för nästan exakt ett år sedan, och då satt dem tight. 
Typ nytvättade-jeans-tight.
De är i storlek 29/32

De svarta jeansen köpte jag i fredags. Från H&M där med.
Och ja.



Tack vare stress, vardagsmotion och eh ja.
Och jag är väl medveten om att man inte "får" vara glad för sånt här, och inte får lägga upp det, men det skiter jag i. Jag är glad över att något positivt har kommit ut av att jag inte har haft tid till något. Jag tänker hålla i det här nu.

(och ja, bilderna suger)


Puss ♥



Hej världen!
Jag är smygfull, klar med PA och överlycklig över allting just nu...
Tänkte bara meddela det, för att liksom.


Hjärtevärk.

Jag har lite ont i hjärtat idag.
Så för första gången på länge är jag tacksam över att ha miljoner saker att göra.
Nog för att det är drygt, men man hinner inte bry sig så mycket.
Fast allt blir i och för sig värre när man är stressad. Sen när man ska sova i alla fall.

Uppdatering.

Vad har hänt på senaste tiden då? Typ från april tills nu? Ptja...


Vi var i Stockholm med skolan. Till riksdagen och en moské, där man var tvungen att ha slöja på sig och guiden inte trodde på evolutionsläran. Strax efter att bilden är tagen försökte förresten en fågel bajsa på Klara. Det var rätt kul, fast hon vart traumatiserad.


X antal dagar har spenderats såhär. Jag har försökt plugga projektarbete, Mini har velat gosa. Så jag har blivit ganska bra på att skriva med en hand och klia öron med den andra. Rätt okej faktiskt.


Och så var det dop för lillkusinen. Hugo alltså. Vi kom nästan försent och prästen såg ut som Voldemort. Han passade på att prata om facebook, och sen tror jag han sa något annat också.


Detta är den enda bilden jag har från Valborg. Sen blev alla fulla och ett himla kaos uppstod. Jag hade rätt kul ändå, måste jag säga.


Den här kommer från första maj. Då var man bakis. Jag och Klara satt på altan hela dagen typ, och drack cola. Resultatet av detta var att jag såg ut som en kräfta ett par dagar. Men det var ju skönt i solen. Ju.


I onsdags var det dags för spruta nummer två, av HPV-vaccinet alltså. Denna gång var Linda med, och jag började nästan gråta. Efteråt tyckte jag att jag förtjänade en chailatte och en pratstund, och så blev det. Mys.


Och sen var vi ut till Hugo i torsdags. Han ville ha Annikas tröja. Det är Svampbob på, och en massa färger. Kul, uppenbarligen.

Och mitt i allt detta har jag också hunnit med att mysa med hjärtat lite då och då. Jag har inte en enda bild på människan. Det gör mig lite ledsen i själen, så det ska åtgärdas. Ska ju dit ikväll, så får väl komma ihåg det då, vetja.

Och jag ska försöka börja uppdatera bloggen mer. När jag har gjort klart PA. Så typ nästa vecka. Btw så missar jag Öland i år, och det suger verkligen. Men plugga är lite viktigare.


Bete er som folk åtminstone.

Blir något så innibängen irriterad på människor som inte har någon respekt för andra människor alls. Människor som tar sig alltför stora friheter, struntar i om de alls har någon rätt att syssla med det de gör.
Människor som tar sig friheter utan att inse att de också har skyldigheter, eller kanske saknar rättigheter att bete sig som apor.
Eller varför inte människor som tror sig ha rätten att lägga sig i precis allt och göra det till sin angelägenhet?

Det driver mig till vanvett.

Nu ska jag återgå till att försöka minnas vad som hänt den senaste veckan.
Tjoflöjt.

På repeat.


Plugg och Regina.



Och jag struntar i om du hatar den, jag tänker ändå alltid på dig när jag hör den.

Pluggapluggaplugga och sen åka till Fredrik.
Tänkte försöka hinna med en promenad också, men vi får se.


Vart ska man vända sig när orken är slut?

Nu ska jag upp om fyra timmar.

En dag till i skolan. Bara en till. Sen är det slut.
Detta intalar jag mig varje morgon. Varje lektion, varje håltimme, efter varje ord jag skriver som har med skolan att göra. Bara en dag till.

Men det är inte bara en dag till. Det är tusen. Miljarder. Oändligt många.
Det är så jag känner för tillfället. Som att det aldrig kommer ta slut. Det kommer jaga mig resten av livet, jag kommer aldrig någonsin att bli sådär fri som jag just nu drömmer om.

För jag orkar inte mer.
Jag orkar inte jobba så hårt jag kan från att jag går upp på morgonen tills jag, mot småtimmarna, unnar mig lite sömn. Jag orkar inte veta att det ändå inte spelar någon roll.
Jag orkar inte veta att jag kan spendera timmar, dagar, veckor med skoljobb - men jag blir ändå inte klar.
Det finns alltid mer jobb. Alltid, alltid, alltid.
Jag har inte tid att andas. Jag har inte tid att sova. Jag har inte tid att äta. Jag har egentligen inte ens tid att skriva det här.

Jag tog en två timmars paus från plugget idag. Två timmar. Nu har jag sån ångest att jag tror att jag ska spy. För nu måste jag jobba in de timmarna nu istället. Då sumpar jag två av mina fyra timmars underbara, saknade sömn. För att jag inte orkade ta tag i det då.

Jag vill inte mer. Jag orkar inte ens låtsas vara trevlig nuförtiden. Det går bra när jag är övertrött. Men annars... Jag vet inte.

Over and out.

Svammel som vanligt.


Det här saknar jag.
Regniga sommarnätter, nattpromenader och ciggaretter.


Vad underbart glad man blir, när allting ska krångla exakt samtidigt.
Självklart prickar det dessutom in den tid när man inte har tid eller ork att göra något åt det.

Ja, jag klagar mycket nuförtiden.
Förlåt.

Meeen, P&L är antagligen löst i alla fall. Och det finns ju bra saker med. Livet är ju helt okej. Men det hinner man liksom inte med att tänka på när allt annat ligger över en och pressar. Så jag kommer inte vara särskilt social den närmsta tiden, utan mest pluggisolerad. Som jag har varit i typ tre veckor nu.

Tänkte bara säga det. Att det finns en anledning till att jag kan vara lite småsur, dissa er eller helt enkelt inte umgås med er. Jag gillar er fortfarande, liksom.


Pissrunk.

Jag tror jag skiter i det här med skolan.
Jag orkar inte.

Inspiration.








bilder från we♥it

JAG VILL.
Vet äntligen vad jag ska ha, hur det ska se ut, och vart.
Nu krävs bara mod, pengar och tid.


I mina ögon finns ingen bättre än du.




Fick ett jättesött halsband av min finaste igår. Hade en myskväll och kollade på dinosauriefilmer som jag glömt namnet på. (Tror inte mitt adrenalin har varit så högt på länge btw)

Jag skulle nu kunna skriva ett jättelångt inlägg om hur mycket jag älskar min pojkvän, som btw är det bästa jag vet, och hur bra han får mig att må, hur trygg jag känner mig när jag vet att han är alldeles i närheten.
Fast istället tror jag nog att jag kan säga till honom att han är underbar och hur lycklig jag är som får vara med honom.

 Och att jag verkligen älskar honom. Hur mycket som helst.


"You have bewitched me, body and soul"

Hej, jag kan inte sova eftersom att jag känner mig ensam.

Så då tittar jag på världens underbaraste klipp ur världens underbaraste film och blir extreeeemt kramsugen.
Sålänge jag har en lösning så.


Kom, låt oss gå härifrån.

För att det är fredag. För att Kent är underbara. För att jag vill ha sommar nu.

För att.


Svammel om oro, ppiller och prioriteringar.

Jag är en sån som ständigt oroar mig. För små saker, för stora saker, för onödiga saker. En sån som alltid frågar en extra gång om det är okej att jag gör si, eller om det är säkert att någon tycker så. Det är sån jag är, alltid vart, och antagligen alltid kommer att vara.

Igår böt jag ppiller, och eftersom att jag är som jag är läste jag bipacksedeln, som man borde. Biverkningarna är den värsta delen. Ömma bröst, förvärrad mensärk, illamående, yrsel, viktuppgång. Gulp. Dessutom kan man få större boobs. Nej tack!

Egentligen borde jag inte oroa mig. Ta dagen som den kommer, för det behöver ju inte hända mig?
Men då kommer tankarna. Vem kommer att tycka om mig om jag blir tjock? Hur oproportionerligt kommer det se ut om jag plötsligt har megapattar? Hur sjutton ska jag orka att inte sova och dessutom må illa hela dagarna? Och kan min mensvärk verkligen bli värre än den varit med de förra pillren?

Förstår egentligen inte varför de två sakerna jag är mest oroad för är de första. Pattarna och vikten. Det spelar väl kanske ingen roll? Jag har frågat den enda vars åsikt jag egentligen bryr mig om i de frågorna, och det skulle inte göra något. Om jag blev jättejättetjock skulle jag bara vara "mindre fin". Vilket jag även själv skulle tycka.

Egentligen borde jag väl vara mer orolig för det som egentligen gör något för mitt fysiska mående (okej, viktuppgång är inte heller nyttigt), typ som illamåendet eller ömhet. Men nej. Det är mindre viktigt i min värld. För jag vill inte vara tjock. Jag tycker liksom att jag är lite för rund nu med.
Jag vill inte ha större bröst. De är redan i vägen.

Ibland är jag nöjd. Med mig själv, med mitt liv, med allt. Då oroar jag mig mindre. Men vissa gånger är det svårt att inte göra det. Ett evigt "tänkom-ande".  


Tidigare inlägg
RSS 2.0