Idag gick morfars bror bort. Han var min mormors granne också, och fruktansvärt lik morfar. Morfar hade tretton syskon, och nu är det bara en kvar. Detta, och en diskussion jag och Linda hade idag har fått mig att tänka väldigt mycket på döden idag, och främst dödlighet.

 

Jag kommer att dö en dag. Kanske ung, kanske gammal, kanske plötsligt, kanske väntat. Det enda säkra är att det kommer att hända. Jag vill såklart inte. Inte än, jag vill gärna hinna leva lite först. Få göra alla dumma och smarta saker man bara måste göra innan man försvinner härifrån. Lämna ett avtryck på världen, liksom. Jag vill hinna säga allt det jag aldrig sagt, förstå saker jag vill förstå, och känna att jag levt livet till fullo. Det har jag inte än, och därför är jag livrädd. Tänk om jag dör i en olycka eller liknande. Jag vill då inte sitta i exempelvis en bil, och veta att detta är de sista sekunderna i mitt liv, och då komma på allt jag inte gjort, allt jag inte sagt, och alla jag kommer att sakna. För det är massor. Efter en dröm jag hade när jag var mindre så har jag alltid brev på datorn, där allt jag vill säga finns nedskrivet. Dessa uppdaterar jag då och då. Särskilt dagar som idag. Men jag måste vara ensam när jag gör det, så att jag kan tänka, gråta och skriva, utan att skämmas.

 

I övrigt har jag haft en mysig dag med Linda, Ida och Milla. Har ju inte träffat Linda på år och dar, så det var jättetrevligt!