Jag är en sån som ständigt oroar mig. För små saker, för stora saker, för onödiga saker. En sån som alltid frågar en extra gång om det är okej att jag gör si, eller om det är säkert att någon tycker så. Det är sån jag är, alltid vart, och antagligen alltid kommer att vara.

Igår böt jag ppiller, och eftersom att jag är som jag är läste jag bipacksedeln, som man borde. Biverkningarna är den värsta delen. Ömma bröst, förvärrad mensärk, illamående, yrsel, viktuppgång. Gulp. Dessutom kan man få större boobs. Nej tack!

Egentligen borde jag inte oroa mig. Ta dagen som den kommer, för det behöver ju inte hända mig?
Men då kommer tankarna. Vem kommer att tycka om mig om jag blir tjock? Hur oproportionerligt kommer det se ut om jag plötsligt har megapattar? Hur sjutton ska jag orka att inte sova och dessutom må illa hela dagarna? Och kan min mensvärk verkligen bli värre än den varit med de förra pillren?

Förstår egentligen inte varför de två sakerna jag är mest oroad för är de första. Pattarna och vikten. Det spelar väl kanske ingen roll? Jag har frågat den enda vars åsikt jag egentligen bryr mig om i de frågorna, och det skulle inte göra något. Om jag blev jättejättetjock skulle jag bara vara "mindre fin". Vilket jag även själv skulle tycka.

Egentligen borde jag väl vara mer orolig för det som egentligen gör något för mitt fysiska mående (okej, viktuppgång är inte heller nyttigt), typ som illamåendet eller ömhet. Men nej. Det är mindre viktigt i min värld. För jag vill inte vara tjock. Jag tycker liksom att jag är lite för rund nu med.
Jag vill inte ha större bröst. De är redan i vägen.

Ibland är jag nöjd. Med mig själv, med mitt liv, med allt. Då oroar jag mig mindre. Men vissa gånger är det svårt att inte göra det. Ett evigt "tänkom-ande".