Nu ska jag upp om fyra timmar.

En dag till i skolan. Bara en till. Sen är det slut.
Detta intalar jag mig varje morgon. Varje lektion, varje håltimme, efter varje ord jag skriver som har med skolan att göra. Bara en dag till.

Men det är inte bara en dag till. Det är tusen. Miljarder. Oändligt många.
Det är så jag känner för tillfället. Som att det aldrig kommer ta slut. Det kommer jaga mig resten av livet, jag kommer aldrig någonsin att bli sådär fri som jag just nu drömmer om.

För jag orkar inte mer.
Jag orkar inte jobba så hårt jag kan från att jag går upp på morgonen tills jag, mot småtimmarna, unnar mig lite sömn. Jag orkar inte veta att det ändå inte spelar någon roll.
Jag orkar inte veta att jag kan spendera timmar, dagar, veckor med skoljobb - men jag blir ändå inte klar.
Det finns alltid mer jobb. Alltid, alltid, alltid.
Jag har inte tid att andas. Jag har inte tid att sova. Jag har inte tid att äta. Jag har egentligen inte ens tid att skriva det här.

Jag tog en två timmars paus från plugget idag. Två timmar. Nu har jag sån ångest att jag tror att jag ska spy. För nu måste jag jobba in de timmarna nu istället. Då sumpar jag två av mina fyra timmars underbara, saknade sömn. För att jag inte orkade ta tag i det då.

Jag vill inte mer. Jag orkar inte ens låtsas vara trevlig nuförtiden. Det går bra när jag är övertrött. Men annars... Jag vet inte.

Over and out.