Dessa videos fick jag se när jag var på ungdomsting för hållbar utveckling, och jag blev väldigt rörd eller vad man ska säga, av dem. Först tyckte jag att den övre videon var kanon, att det är bra att ett företag som Dove vill förbättra världen. Sen såg jag den undre videon, och blev istället förbannad. Det känns nästan lite som att det Dove gör är en smula värre, även om det såklart är fel att ungdomar pressas så hårt av tidningar och sådant. Misstolka mig rätt, båda har en poäng. Men det får en verkligen att tänka;

Det vi betalar kring 30-40;- för i affären betalar regnskogens djur med sina liv, tredje världen med sina skogar. Allt för att du ska se bra ut.

Greenpeace påverkade i alla fall Doves "ägare", Unilever, till att stötta kampanjen. Mycket positivt!

Sugarplum Fairy, matte och te - ♥

Men det var inte vad jag skulle skriva om nu. Även om te är det bästa jag vet.
Nej, nu tänker jag istället vara sådär jobbigt miljötänkande och skriva av mig lite.

Djurarter dör ut, naturresurserna sinar, jordens medeltemperatur stiger och folk bryr sig mer om pengar än nästa generations framtid. Tycker ni att detta är en hållbar värld? En värld som ni vill leva i?
Det tycker inte jag. Jag vill inte leva i den här världen. Tanken gör mig så oerhört frustrerad, och jag hoppas innerligt att jag inte är ensam.

Förr, innan det fanns riktig vetskap om olika kemikaliers inverkan på redan känsliga ekosystem, utsläppens effekt på ozonlagret och liknande var det ju inte mycket som kunde göras. Men nu. Nu vet vi. Kunskap innebär ansvar. Nu är vi väl medvetna om allt som händer, vad vi gör mot världen som inte ens är vår från början, men vad gör vi? Fortsätter. Skövlar regnskog, slänger plast i havet, bygger vägar genom urskogar, tjuvjagar tigrar och elefanter för deras skinn och betar, släpper ut enorma mängder kemikalier och ozonfarliga gaser genom industrin.

Det värsta med allt detta är att man som ungdom kan sitta inne med all kunskap i världen. Men det räcker inte. För man känner sig ändå maktlös, tror att ens små gärningar inte räknas i det långa loppet. För de stora förändringarna måste ske hos regeringar, företag eller andra vuxna. Vuxna som ofta sätter effektivitet och framförallt vinst före vår framtid. För det är ju trots allt det allt handlar om. Vår framtid. Ändå är det oss de viftar bort, ignorerar, underutbildar. COP15, det stora klimathoppet, ledde ingenstans. Antagligen kommer inte COP16 heller göra det, även om hoppet inte är dött än.

"Jag är less. Jag tänker göra något. Jag tänker få dem lyssna. Ännu är det oklart hur, men det ska gå."
Tanken har slagit mig mer än en gång. Men nu är det allvar. Nu fan ska det ske förändringar och jag ska vara delaktig!

Tänk vad bra allt skulle vara om inte människorna hade varit så giriga, maktgalna och nonchalanta varelser. Tänk hur mycket bättre jorden, djuren, växterna och vi själva skulle ha mått då.
Tänk vilka konsekvenser vi skulle ha sluppit.

Ett hundratal arter har utrotats när människan har skövlat regnskogen. Arter som kan ha varit livsviktiga för en annan art, eller en art som kanske inte var upptäckt? Människan har på något sätt fått för sig att vi är den bästa arten, och att vi därför kan få bestämma vilka andra arter som ska få överleva, och vilka som inte ska det.
När ska vi sluta leka gud?
Jorden är inte vår, den ägs inte utav någon. Därför lånar vi den, och då kan man ju tycka att vi borde lämna tillbaka den i samma skick som vi fick den. Men så är det inte. Istället för att rädda miljön genom att minska sina koldioxidutsläpp planerar t.ex Kina att bygga nya kolkraftverk och därmed öka utsläppen. I USA kommer förslag på förslag, men inget händer. Vi förstör och förstör, och ändå är det få länder som försöker göra något åt det. Istället för att spendera pengar på att försöka hitta ett alternativt bränsle krigar vi med andra länder om småsaker. Om några år kommer isbjörnarna att utrotas då de drunknar när de tvingas simma längre för att jaga. Är det verkligen något du vill ha på ditt samvete?
Vi använder kärnkraft och atomvapen, fastän vi vet konsekvenserna. Vi spolar ur oljetankrar i havet för att spara några slantar till våra redan feta plånböcker. Vi struntar i utrotningshotade djur, och gör schampo av bambu, pandans huvudföda. Vi vägrar betala några extra slantar i månaden till wwf, för att vi helt enkelt är för noncahalanta för att se vad som händer i världen.

Miljöförstöringen har varit bortglömd alldeles för länge, den minskar inte i  finanskrisen, även om det vore bra. När ska politikerna ta tag i problemen på riktigt? När ska de börja försöka engagera nästa generation, genom att informera om hur det kommer att bli?
När ska vi inse hur stor skada vi redan har orsakat, och att vi måste agera nu?

 
Tänker du ta ditt ansvar?