Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

I snart tre månader har jag behövt klara mig utan dig nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt. Allt som påminner om dig, allt man önskar att man kunde få göra, bara en gång till... Jag har fortfarande inte förstått att du är borta. Att jag aldrig mer kommer att få gosa ner mig i din nacke, sitta och mysa med dig i soffan eller gå ut och gå med dig. Jag kan inte, vill inte förstå. 
 
Jag vet att du var sjuk. Jag vet att vi gjorde det som var det bästa för dig. Jag känner mig så himla självisk som önskar att vi inte hade gjort det. Men jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill bara vakna och se din stora nos mitt i ansiktet, höra hur du står och viftar på svansen. Jag vill bara ha dig här. 
 
Du var min absolut bästa vän. Det bästa som någonsin har hänt mig. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre vän, ett bättre sällskap eller en bättre hund. Det är väl förmodligen därför det gör så ont nu. Jag saknar varenda liten del av dig. Jag saknar din dåliga andedräkt, din klumpighet och din envishet. Men ännu mer saknar jag din snällhet, din glädje och din tillgivenhet. Jag saknar att vakna och mötas av dina ljud i köket för att du blev glad. Jag saknar att komma hem till dig, hur överlycklig du blev fastän man bara varit borta i tio minuter. Du var den som höll mig uppe. Du var den som gjorde att jag orkade lite till.
 
Men nu då? Vem ska trösta mig när jag är ledsen? Vem ska trösta när jag är ledsen för att du inte är här?
 
Jag kan inte ens prata med någon. Alla tycker säkert att det är löjligt, och jag tycker att det är för privat. För jag står inte ut ens med tanken. 
 
Jag hoppas du vet hur mycket jag älskade dig. Att jag gärna hade hoppat framför en bil för att skydda dig. Att du verkligen var det bästa som hänt mig. Att du betydde mer än allt för mig. Jag var med dig till slutet. Något jag bävade för, men inte ångrar. Att du var så lugn underlättade allting. Det kändes som att du var redo. Det var däremot inte jag.
 
Så tack för alla fina minnen. Tack för tio års vänskap. Tack för att du var världens finaste, snällaste, underbaraste och bästa. Jag kommer aldrig glömma dig. Jag ska försöka komma ihåg varenda minut. Du var verkligen bäst, hjärtat. 
 
Jag hoppas du har det bra nu. Jag vet att du sover, men jag kommer snart och väcker dig, du kommer inte ens att veta att det har gått så lång tid. Det kommer att kännas som tio minuter. Men för mig som är kvar är det jobbigt. Men jag vill ändå att du ska veta att jag alltid kommer att älska dig. Du kommer alltid att vara världens bästa hund. Världens bästa vän. För jag hoppas att du vet att jag älskar dig, att det känns som att jag är skyldig dig så mycket. Du kommer alltid att ha den bästa platsen i mitt hjärta. De tio åren vi fick med dig kommer alltid att vara de bästa åren jag levt. Dessa ord är inte ens en början till att beskriva hur mycket jag saknar dig, varje minut. Men det gör jag.
 
Så vila i frid nu, Mini. Sov gott, älskade vän. Du kommer alltid att vara med mig.
 
Du och jag förevigt. Det glömmer jag inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0