"Vi söker, finner, förlorar, återupptar sökandet, finner igen, förlorar..."

Så känns det. Att man letar och letar efter någon, som är sådär speciell. Det är ju nästan ett krav nuförtiden. Att man ska bli sådär jätteglad av någon och så.
Men vad gör man om man redan hittat någon, någon som har allt man letat efter men har en brist. En brist som man borde kunna överse, men som är svårare än det borde? Vad gör man om man trots den där varma känslan inte kan släppa den detaljen, den lilla saken som stör?

Dags för en promenad.