Allt känns bara som en stor påminnelse om vad jag inte längre har.

Jag vet att jag har mycket mer än jag tror att jag har, men varför känns det då som att jag är ensammast på den här sidan ekvatorn?
Det låter säkert som att jag överdriver, men det är faktiskt så det känns för tillfället... Tur att man kan lyssna på Timo åtminstone!

Och jag avlider av tristess.