Jag gick förbi en spegel utan byxor igår. Som vanligt ställde jag mig framför spegeln, kollade på mina lår och min rumpa ur olika vinklar, suckade och stånkade. Började tänka på allt jag vill ändra på, hur man "ska" se ut, vad folk säkert tänker om min kropp och liknande. Så idag åkte baggy-jeansen på av ren osäkerhet.

Nu kom jag på mig själv med att sitta och läsa om piller. Piller som ska minska upptaget av kolhydrater (som jag vet är kroppens främsta energikälla), och andra som minskar fettupptaget. Satt och funderade länge, och när jag nästan bestämt mig för att köpa dem så slog det mig. Insåg plötsligt vad jag tänkte göra, hur jag är villig att behandla min kropp för att få ett snabbt resultat. Av någon anledning kändes det som att nu har det gått för långt.

Jag vet att piller inte är någon lösning.
Lika mycket vet jag att jag inte är såpass stor att jag borde oroa mig. Jag är inte ohälsosamt överviktig, jag har bara några extrakilon på mage, lår och rumpa. Det borde vara okej. Det borde vara okej att inte ha den fastaste rumpan, de smalaste låren eller den plattaste magen. Man borde kunna vara nöjd ändå.
Ingen borde känna den pressen att man är beredd på att göra allt för att allt ska försvinna, fort fort fort.

Och samtidigt vet jag att jag egentligen inte behöver gå ner i vikt för att må bra över min kropp. Det som behövs är självkänsla. Ännu mer vet jag att jag inte borde bry mig om vad andra tycker. Min pojkvän tycker om min kropp, det borde väl räcka? Han och jag är tekniskt sett de enda som berörs.
Men nej. För mycket vill ha mer.

Det enda jag tänker göra åt det är att träna. Inte träna för att gå ner i vikt, utan för att bli fastare. För min skull. Ingen annans.

Folk är villiga att ha på sig dessa för att fylla ut sin rumpa, medan andra gör i princip allt för att göra sig av med det man redan har. Onödigt? Ja.
Kurvor är fint.
Bildkälla