Det här inlägget kommer jag att få kritik för, och jag hoppas att ni faktiskt läser det jag har att säga innan ni skriver en aggressiv kommentar. Och sen är det ett plus om ni faktiskt försöker förstå hur jag ser på det.
Jämställdhet är nog ett av det mest debatterade ämnet inom politiken i Sverige, och därför har jag inte riktigt velat publicera det här inlägget, som är skrivet för cirkus två månader sedan.

Lika löner, lika chans/rätt till arbete, lika rättigheter på arbetsplats.. det är sådant som vi anser är ojämställt i Sverige och därför debatterar om. Som vanligt har vi i Sverige inte förstått hur bra vi faktiskt har det.
I en undersökning som min SO:lärare berättade om, och som vi fick läsa om, hade de frågat indiska kvinnor vad de anser är jämställdhet. Det var tre olika svar, från tre kvinnor i olika kast, och det är ett som har etsat sig fast i mitt huvud. Som fick mig att inse hur små våra orättvisor är. Hon hade svarat något i stil med; "Att männen respekterar oss som människor, och är vänliga mot oss". I hennes liv var det alltså jämlikhet. Jag har för mig att det var en kvinna ur ett högre kast som sa något om utbildning också. I Sverige får kvinnor jobba, det finns lagar mot kvinnomisshandel och diskriminering, och vi förväntas bli mötta med respekt. I Indien är detta inte självklart.

En annan sak som stör mig inom debatten är att det faktiskt finns områden där man borde kämpa för jämställdhet, men för männen. I t.ex vårdnadskonflikter vinner oftast mamman, just för att hon är mamma. Mammor är inte alltid bästa föräldern, och det är något jag tycker att männen borde kämpa för.

Jag säger inte att jämställdhetsdebatten bör läggas ner. Jag säger heller inte att den är larvig, fånig eller obefogad. Det enda jag menar är att den är så uppblåst i jämförelse med andra länder, och att vi kanske, ibland, tycker lite väl synd om oss själva.