I snart tre månader har jag behövt klara mig utan dig nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt. Allt som påminner om dig, allt man önskar att man kunde få göra, bara en gång till... Jag har fortfarande inte förstått att du är borta. Att jag aldrig mer kommer att få gosa ner mig i din nacke, sitta och mysa med dig i soffan eller gå ut och gå med dig. Jag kan inte, vill inte förstå. 

 

Jag vet att du var sjuk. Jag vet att vi gjorde det som var det bästa för dig. Jag känner mig så himla självisk som önskar att vi inte hade gjort det. Men jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill bara vakna och se din stora nos mitt i ansiktet, höra hur du står och viftar på svansen. Jag vill bara ha dig här. 

 

Du var min absolut bästa vän. Det bästa som någonsin har hänt mig. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre vän, ett bättre sällskap eller en bättre hund. Det är väl förmodligen därför det gör så ont nu. Jag saknar varenda liten del av dig. Jag saknar din dåliga andedräkt, din klumpighet och din envishet. Men ännu mer saknar jag din snällhet, din glädje och din tillgivenhet. Jag saknar att vakna och mötas av dina ljud i köket för att du blev glad. Jag saknar att komma hem till dig, hur överlycklig du blev fastän man bara varit borta i tio minuter. Du var den som höll mig uppe. Du var den som gjorde att jag orkade lite till.

 

Men nu då? Vem ska trösta mig när jag är ledsen? Vem ska trösta när jag är ledsen för att du inte är här?

 

Jag kan inte ens prata med någon. Alla tycker säkert att det är löjligt, och jag tycker att det är för privat. För jag står inte ut ens med tanken. 

 

Jag hoppas du vet hur mycket jag älskade dig. Att jag gärna hade hoppat framför en bil för att skydda dig. Att du verkligen var det bästa som hänt mig. Att du betydde mer än allt för mig. Jag var med dig till slutet. Något jag bävade för, men inte ångrar. Att du var så lugn underlättade allting. Det kändes som att du var redo. Det var däremot inte jag.

 

Så tack för alla fina minnen. Tack för tio års vänskap. Tack för att du var världens finaste, snällaste, underbaraste och bästa. Jag kommer aldrig glömma dig. Jag ska försöka komma ihåg varenda minut. Du var verkligen bäst, hjärtat. 

 

Jag hoppas du har det bra nu. Jag vet att du sover, men jag kommer snart och väcker dig, du kommer inte ens att veta att det har gått så lång tid. Det kommer att kännas som tio minuter. Men för mig som är kvar är det jobbigt. Men jag vill ändå att du ska veta att jag alltid kommer att älska dig. Du kommer alltid att vara världens bästa hund. Världens bästa vän. För jag hoppas att du vet att jag älskar dig, att det känns som att jag är skyldig dig så mycket. Du kommer alltid att ha den bästa platsen i mitt hjärta. De tio åren vi fick med dig kommer alltid att vara de bästa åren jag levt. Dessa ord är inte ens en början till att beskriva hur mycket jag saknar dig, varje minut. Men det gör jag.

 

Så vila i frid nu, Mini. Sov gott, älskade vän. Du kommer alltid att vara med mig.

 

Här var det dött.

 

Jag tror inte att jag kommer blogga så mycket mer, ärligt talat. Något litet inlägg då och då, möjligen (jag menar, vi har ju sett hur bra det har gått hittills?).
 Jag har helt enkelt inte tid längre. Jag hade inte ens tid i gymnasiet, men nu, när all min tid går till att plugga, prioriterar jag faktiskt att använda min lilla lilla fritid för att umgås med Fredrik, vänner och familj.

Så är det med det.

 

Jag tror faktiskt att man överlever rätt så jävla bra utan den här så kallade bloggen.

Min bil håller på att ge upp.
Min dator håller på att ge upp.

Min telefon gav upp för länge sen.

 

Varför kan inget billigt gå sönder istället? Typ en penna?

Är hundvakt åt denna krabat inatt. Just nu sitter hon och stirrar på mig och har hemlängtan, men annars går det jättebra.
Nu: fortsätta med den där jävla hemtentan.

 

Idag gick morfars bror bort. Han var min mormors granne också, och fruktansvärt lik morfar. Morfar hade tretton syskon, och nu är det bara en kvar. Detta, och en diskussion jag och Linda hade idag har fått mig att tänka väldigt mycket på döden idag, och främst dödlighet.

 

Jag kommer att dö en dag. Kanske ung, kanske gammal, kanske plötsligt, kanske väntat. Det enda säkra är att det kommer att hända. Jag vill såklart inte. Inte än, jag vill gärna hinna leva lite först. Få göra alla dumma och smarta saker man bara måste göra innan man försvinner härifrån. Lämna ett avtryck på världen, liksom. Jag vill hinna säga allt det jag aldrig sagt, förstå saker jag vill förstå, och känna att jag levt livet till fullo. Det har jag inte än, och därför är jag livrädd. Tänk om jag dör i en olycka eller liknande. Jag vill då inte sitta i exempelvis en bil, och veta att detta är de sista sekunderna i mitt liv, och då komma på allt jag inte gjort, allt jag inte sagt, och alla jag kommer att sakna. För det är massor. Efter en dröm jag hade när jag var mindre så har jag alltid brev på datorn, där allt jag vill säga finns nedskrivet. Dessa uppdaterar jag då och då. Särskilt dagar som idag. Men jag måste vara ensam när jag gör det, så att jag kan tänka, gråta och skriva, utan att skämmas.

 

I övrigt har jag haft en mysig dag med Linda, Ida och Milla. Har ju inte träffat Linda på år och dar, så det var jättetrevligt!

 

Bah, varför har jag aldrig tillräckligt med tid för?

 

Vi får en hemtenta på fredag. Tills dess måste jag ha läst på mängder av kurslitteratur. Har en seminarieuppgift till torsdag. Den måste göras imorgon. Samtidigt som jag ska byta däck, ringa en massa samtal som jag skjutit upp alldeles för länge, och plugga på resten imorgon också. Jag måste börja planera tiden mer, för jag pallar inte med stressen hela tiden.

 

På den ljusa sidan: Har kommit igång med träningen, får sovmorgon i över en vecka efter torsdagen (även om jag då måste upp 04.15) och den här kursen, socialpsykologi, är fruktansvärt intressant. Dessutom är läraren bäst i världen. Och sen har jag väl det ganska bra annars. Väldigt bra faktiskt. Förutom stressen, men den är ju överkomlig. Såg Mulan idag också, så då blev det ännu bättre.

 

Värt inlägg. Nu ska jag duscha och mysa med hjärtat.

Heeeejdå.

Ehm ja. Det var ju det här med uppdateringen då... Men det är faktiskt svårt när jag måste sno Fredriks dator, internet vill ju inte fungera ordentligt på min...

 

Men ja, sen sist då?

Haft första tentan

Varit sjuk igen

Börjat nästa delkurs

Hjälpt mamma att flytta

Awesome utgång i fredags

Pluggat som en gnu

 

Ungefär något liknande. Och nu ska jag till krylbo och plugga/umgås lite.
Tjoflöjt.

Jag kom in.

 

På högskolan alltså. Börjar plugga Sociologi på måndag, och jag är feeetnervös. Men det går nog bra, till slut. Hoppas jag. Hela dagen idag har gått åt till att beställa dyr kurslitteratur, fixa csn och försöka få tag i arbetsförmedlingen. Yey!

Vi var dock i Fagersta imorse och kollade lägenhet, som jag ändå inte ska bo i. Men ja.

 

Eeeeh. Det var allt.

Jahapp, dags igen då.

 

Hela familjen (eller ja, tre av fem) ligger däckade i feber och dylikt. Så jag är hemma hos mamma och vilar upp mig, genom att knarka halstabletter, te och vatten. Hade hoppats på att bli av med halsontet under veckan så att jag kan börja träna igen, men det verkar ju inte min kropp hålla med om. Härda ut, och sen hårdkörning tror jag nog...

 

I övrigt har senaste tiden varit rätt kul. Utgång i fredags, vilket var awesome om man bortser från en detalj. Umgåtts med människor i vanlig ordning och vart med Fredrik. Firat gammelgubben till far också, och syster, såklart. Annars ganska händelselöst. Rageat på arbetsförmedlingen som gör massa fel och inte står för det har väl också hunnits med.

 

OCH! Icke att förglömma. ALLA, och då menar jag verkligen ALLA borde kolla på Homeland. Bästa serien någonsin, och då överdriver jag inte. Trailern visar dock inte hur bra.

 

 

Nu är jag hemma i Hedåker igen, så nu har jag internet på min egen dator.

 

Senaste veckorna har flytit på rätt lugnt. Umgåtts med människor, kräftskiva förra helgen, myst lite med hjärtat och sånt där vanligt. Har inte hört något från högskolan heller, så där är det väl dött lopp antar jag.

Igår var Linn över, satt och pratade om vad vi gör om ett år och så. Jag hoppas verkligen inte att jag är kvar på samma sketna ställe nästa år. Visst, jag har världens bästa pojkvän, mina vänner är bäst och min familj är ändå helt okej. Men jag vägrar att inte ha något att göra om dagarna om ett år. Jag vägrar att bara sitta hemma och vänta på bättre tider.

 

Och appropå gurka har jag läst för mycket Harry Potter på senaste. Drömde att Voldemort dödade mig ca åtta gånger inatt.

 

 Bild från bakishäng i somras. Som egentligen aldrig var någon sommar.

Så jävla trött på allt. Ångest hit, känna sig värdelös dit. Jag skiter i det.
Jävla höstångest och skitsommar.