Text om allt och inget.

Känner att jag måste härifrån.

 Det finns nog inte någon, i hela universum, som räknar med att livet ska vara lätt hela tiden. Att allt kommer att gå som en dans på rosor, att inget någonsin kommer att gå snett. Men även om man är beredd på vad man tror är det värsta, tenderar det mesta att gå fel, så himla fel.
 Det slår till när man minst anar det. När man har fått koll på allt annat så slår det en i nacken. Det kan vara stort eller litet, det spelar ingen roll. För när det slår till, slår det till hårt. Allt som var så lätt ena dagen blir till en utmaning nästa, allt som man tog för givet är nu något man måste kämpa för. Allt som man trodde att man visste är nu som ett hål av ovisshet. Och det värsta av allt är att man inte vet när eller om man någonsin kommer att ta sig ur det.

 Visst, klart man har funderat på att ta den enkla vägen ut. Fly för gott, strunta i allting och dra. Ibland är det mer frestande än att stanna kvar och kämpa för något man kanske klarar av. Åh andra sidan vet man inte. Man vet inte vad som väntar, man vet inte vad man missar. Man vet helt enkelt inte.
 Men det skulle kännas fel mot alla andra. Alla som hjälper en, alla som finns där för en. Alla som man själv känner att man vill ska må så bra som möjligt. Alla som man kanske inte har funnits för tillräckligt även om man skulle önska att det var så.

Kommentarer
Postat av: Gabriella

några måste ju vara negativast norr om ekvatorn också

2010-03-24 @ 10:29:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0