Inte du, inte än i alla fall!

Idag skulle jag lämna planscher i skrubben. Eddie låg konstigt i buren, andades och rörde sig endast sporadiskt. Tog ut henne, värmde henne, grät, ringde mamma och Milla i panik. Hon började andas regelbundet, men öppnade inte ögonen. Vi fick i henne lite vatten, lade ner henne i buren. En timme senare hade hon flyttat sig en bit. Två timmar senare var det slut.

Lilla söta Eddie. Jag vet inte varför du var tvungen att gå, men du led iallafall inte. En liten tröst i allting. Jag saknar dig redan, och då har du inte ens varit borta i tre timmar än. Världen är så orättvis, jag vill så gärna ha dig här igen. Du var ju gammal och har varit trött på sista tiden, men det betyder inte att det är din tur! I en och en halv timme satt vi och bad dig överleva, men det fanns inget att göra. Så vi bäddade i alla fall åt dig. Men det är ingen tröst alls. Kom tillbaka, snälla vännen? <3





Hälsa Crash från oss va? <3

R.I.P Eddie, du är underbar. Din lilla tjockis <3