Det borde inte vara såhär. Allt borde gå bra, allt skulle lösa sig. Men istället sket det sig. Igen.
Det borde kännas lättare den här gången kan man ju tycka. Men det är fan tveksamt.

Jag kan hantera det. Att ligga vaken om nätterna och tänka och ibland gråta en skvätt, jag vet hur man gör. Jag är dessutom kung på att täcka mörka ringar under ögonen med concealer.
Jag vet hur man duckar frågor, hur man klarar vardagen utan att folk behöver veta något. Jag har gjort det förut, ingen konst. Folk som är extra näsvisa kanske får veta, nångång. När jag orkar prata om det. Men jag vill inte. Just nu vill jag bli lämnad ifred, samtidigt som jag desperat behöver sällskap. Jag vill umgås, ha roligt, samtidigt som jag vill vara ensam hemma, ligga i fosterställning och tänka. Jag vill flyga, men jag vill inte hoppa.

Jag känner mig dessutom skyldig. Mot alla som inte får veta än, mot alla som säkert känner sig utelämnade. Men jag känner mig hellre skyldig och får dåligt samvete än att få de där blickarna. De där blickarna som säger "stackars" eller liknande, meningslösa ord. Jag behöver inte höra att folk tycker "synd" om mig, jag behöver inte höra massa tomma ord när jag vet vad ni tänker egentligen. Att folk sedan säger "åh, vad jobbigt" gör inte saken bättre. Även om man kanske inte kan säga så mycket annat så är det inget man mår bättre av.

Det finns bara en sak som är värre att höra än att allt är jobbigt, och det är "jag vet hur det känns". För det gör ni inte, ok?! Ingen av er har gått igenom det här två gånger, det finns inte en chans att ni fattar hur det är. Och det har aldrig skett på det här sättet för er. Men det har det nu, två gånger. Ni kan omöjligt förstå hur övergiven man känner sig, det växande hålet av tomhet som bara gror inuti bröstkorgen på en. Det finns inte en chans.

Jag vill inte behöva prata om det, jag vill inte behöva prata om något. Jag vill att allt ska gå lätt, att allt ska vara som det ska. Jag vill inte att det ska vara såhär.