Död imorn?

Jag ska nog aldrig, någonsin mer säga "vi ses på måndag" eller dylikt. För jag börjar bara tänka.
 För tänk om man aldrig mer ses? Aldrig mer hörs av, aldrig mer får chansen att tala med någon? Om personen skulle gå bort, då skulle bara de orden eka i mitt huvud. För av alla saker man egentligen borde säga, av allt som faktiskt har en betydelse, så valde man dem. Och det kan du aldrig någonsin ändra på. Du kan aldrig mer säga något till personen för att ändra att det sista du sa inte hade någon mening. Att du istället kunde sagt det där som du nu aldrig kommer att få säga. Och som personen aldrig kommer att få veta. 
 Nu är det ju i och för sig dumt att tänka så, att någon kan dö vilken sekund som helst. Men det är ju så. Vem vet, jag kanske blir överkörd påväg ut till bussen imorgon? Eller du kanske väljer att hoppa framför tåget? Man vet aldrig när det är försent. Det finns inget sätt man kan veta heller, om man inte får reda på det av läkaren. Men snabba, plötsliga dödsfall händer. Hela tiden, det är tragiskt men sant.
 Fast jag skulle nog hellre dö fort än långsamt. Visst, jag skulle nog inte få allting sagt. Men det har jag redan tagit i åtanke. Men om jag dör fort behöver jag inte se de få som kommer gråta över att jag är borta må dåligt. För det vill jag inte, för om jag kommer vidare till ett annat ställe vill jag komma ihåg de jag bryr mig om glada. Inte ledsna på grund av mig.

Jag vet inte om det här vart sammanhängande, men förhoppningsvis förstod ni vad jag ville säga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0