När slutade löften betyda något? När blev det bara meningslösa ord, som sägs utan eftertanke?
Kommer ni ihåg när ni var barn? Ett löfte var större än allt. Det var ett bevis, ett bevis på att man kunde längta efter något, för det skulle hända. För det hade man blivit lovad. När någon bröt ett löfte var det som ett brott mot mänskligheten. Man blev arg, ledsen och framförallt besviken. Besvikelse präglade flera dagar och man kunde nästan inte titta på personen. Löften var mer bindande än ett kontrakt, och bara någon lovade så visste man på något sätt att det skulle bli så.
 Och hur är det nu? Folk lovar saker hit och dit, men hur många löften hålls? Mindre än hälften. Och nu lovas man inte större saker längre, utan vi lovas småsaker. För de större löftena kan inte hållas. Det är för svårt, och de flesta anstränger sig inte ens. Och vi är vana. Vi blir inte längre fruktansvärt arga och ledsna över ett brytet löfte, inte på samma sätt. Det känns inte längre som att världen har rasat samman och att detta beror på en enda person. Och då kan man ju fråga sig; varför?

Kanske är vi vana. Vi har vuxit upp och insett att världen är full av lögner.
Kanske är det för att vi har insett att världen är större än så, att ett löfte är ganska meningslöst.
Eller kanske är vi för rädda för att bli svikna att vi inte ens vågar hoppas.

Jag skriver detta nu, då en människa jag litar på har brutit ett väldigt viktigt löfte, och det känns inte som att världen har rasat samman. Hade jag varit barn hade det varit mycket värre. Men jag är besviken och irriterad.