Jahapp, nu var det dags. Jag har inte velat skriva om det, för då blir det verkligt. Jag har inte velat säga ordet död, utan det har blivit borta eller bara tystnad.
 Men igår när vi kom hem så var hon borta. Sötnosen bara låg där.. Jag fick ta upp henne ur buren och hon var bara kall och stel, hon som alltid var så livlig. Jag saknar henne grymt mycket, och ja, det var en gerbil. Men det blir inte som gerbiler, det blir som barn. Små barn som man blir väldigt involverad i. Och det var min systers, men jag tyckte så jävla mycket om henne för det. Grät typ hela kvällen igår, och idag har det varit i perioder. För någonstans vill man ju vara glad. Men på förmiddagen idag kunde jag inte förmå mig att ta i Eddie, eller ens se henne. Det har ju alltid varit hon och Crash, liksom Crash och Eddie, det är så det ska vara. Men ikväll så höll jag i henne och jag grät, både av glädje över att hon fortfarande finns kvar, och för att Crash inte gör det. Men hon verkade inte riktigt förstå det, och när jag matade henne så var jag på vippen att fråga, så där högt och larvigt som man gör med djur; - Var har du Crash då?
 Fast jag visste. Och det verkade nästan som att hon letade efter henne, fast vad vet jag.

Det är vid sånna här tillfällen som jag funderar på att bara stänga in mig och bli eremit på fulltid. Det var lika när min ängel dog, då ville jag aldrig mer ha djur eller träffa någon, för dom försvinner ju. Och hur bra man än känner sig när de finns här, så gör det ändå så ont när dom är borta.
 Jag menar, jag lever för min familj, mina djur och mina vänner, i den ordningen. För djuren blir en familjemedlem, oberoende på hur små de är, man blir så grymt fäst vid dem.

Om ni tycker det här inlägget är patetiskt - fine, läs inte. Men det här var det första inlägget på länge som jag har skrivit helt ocensurerat, utan att tänka efter.

R.I.P Crash <3
Sov gott gumman, jag älskar dig <3

Och nu gråter jag, och orkar inte skriva mer.